domingo, 15 de febrero de 2009

TUSEN TANKAR KRING EN OFÖRGLÖMLIG RESA
Krönika från en ung Kabezanegra på besök i
Valparaiso, Chile

”33 grader varmt och solen var så stark att jag fick stänga mina ögon för att se något jag hörde stressade taxichaffisar som skrek”: ”PASA CONCHA DE TU MADRE!”

Av: Alexis T

1) 45 kr tack sa mannen i baren på Arlanda flygplats jag tog min Corona o satte mig i rökrummet det var jag och mina cigg inget mer jag hade bokat en resa till Chile mina föräldrars land jag skulle åka dit för första gången på nio år och jag skulle göra det själv jag hade många tankar innan jag drog hur skulle jag se Chile skulle dem döda mig skulle dem förstå min dåliga spanska och skulle jag tycka om Chile?

2) Efter några öl reste jag mig upp lite små vinglig och gick emot min Gate där jag skulle hoppa på planet till Chile jag satte mig och kollade runt på alla människor tittade ut genom fönsterrutan och såg hur Stockholm försvann i mina ögon jag blundade och sa till mig själv “du kommer klara det Alexis ensam är stark”.

3) Efter en lång resa var jag tillslut där i landet jag borde ha växt upp Chile jag gick ut i lugn o ro och väntade på mina väskor det dröjde som fan o det första jag tänkte var ”nu fan är jag i Chile”!(För att ni vet väl att alla Chilenare är sega som fan?).

4) Jag gick ut o blev bemött av min morfar o min morbror som såg på mig med stora fuktiga ögon jag hade fortfarande inte fattat riktigt att jag var där dem tog hand om mina väskor o vi gick ut o där kände jag luften kändes som en käftsmäll den skönaste käftsmällen jag fått 33 grader varmt och solen var så stark att jag fick stänga mina ögon för att se något jag hörde stressade taxichaffisar som skrek ”PASA CONCHA DE TÚ MADRE!” till andra chaffisar som stod i vägen dessa ord var ljuv musik i mina öron.

5) Jag hade hamnat i paradiset jag hade lämnat mitt liv hemma där jag åt med guldsked varje dag för att flytta till Valparaiso i två månader och min tanke var att jag skiter i fall ja äter med en rostig sked eller med händerna jag ska njuta av det Chile har att ge mig jag kom hit redo för att andas in allt jag kunde lära mig när jag var liten såg jag inte fattigdom jag såg lycka nu fick jag se allt med egna ögon och ur ett svenskt perspektiv för det är ju det jag är svensk jag är uppväxt i Sverige med svenska traditioner jag kan inte dansa cueca även hur full jag försöker bli Chile är landet som gjorde min hårfärg o som gjorde min mor jag föddes multikulturell.

6) Jag packade upp mina väskor hos min morfar som är 54 år gammal och lever ett bra liv väldigt bra han har sin bil han har sin platt tv han har varmt vatten en fullspäckad kyl sen har jag min mammas moster 300 meter ifrån där håller tacket på att ramla dem delar el med ca 5-6 hus toa dörren går inte att stänga det jag vill säga är att här i Chile i alla fall i staden Valparaiso så behöver du bara gå några meter för att känna av skillnaden.

Jag har inte än varit med om något negativt många släktingar har varnat mig för att inte vara ute för sent på kvällarna o att vara försiktig i vissa gator jag har hört av bekanta jag känner här att det ofta händer saker o ting att min bli påhoppad o knivhuggen jag har haft tur.

7) Ibland när jag tittar ut i dalen (el cerro) så ser jag hus som håller på rasar och då undrar jag om Sydamerika inte blivit bortglömda jag vet att människorna i Sydamerika inte vill leva som dem gör för viljan finns här i Chile nästan varje ungdom jag träffar på önskar att plugga eller pluggar för att bli något saken är bara att ifall man pluggar här i Chile så garanterar det inte dig något jobb det kan t.o.m. göra dig fattigare eftersom många här tar kredit sen är dem färdigutbildade o märker att jobb inte finns jag minns väldigt lite hur Chile var när jag var liten men det jag minns var att jag inte sprang på asfalterade vägar mina skor var smutsiga och en gång fick jag löss så jag var tvungen att raka mitt hår men det var det bästa jag varit med om och det gjorde min uppväxt till något fint för hur många barn där hemma har spräckt små löss o sen flinat? jag har det i alla fall och jag älskade det och i mina ögon är Chile sig likt dem försöker avancera försöker bli mer europiska mer amerikaniserade med dessa gigantiska köpcentrum men det som glömts bort är folket o ursprunget för Chile var en av Sydamerikas fattigaste länder en gång i tiden och nu är dem en av dem ledande länderna i Sydamerika Chile känns fortfarande orört det går att fixa dem behöver bara lite hjälp för hur ofta hör vi om fattigdomen i Sydamerika?

8) Chile har alla möjligheter att kunna bli något stort någon gång men när det är frågan hela landet undrar visst har landet växt sedan diktaturen men jag som levt här ett tag nu som en jämlike med chilenare och haft kontakt med det chilenska folket o pratat o undrat vad dem har för tankar så är det oftast att dem har hopp men att det börjar ta slut dem vill drar till Europa problemet i Chile är att dem rikare blir rikare och dem fattigare blir fattigare det handlar om att hitta ett mellan läge vi snackar ofta om hur olyckliga vi är i Sverige om hur mycket vi vill till solen men människor i nöd föredrar nog att kunna lägga sig vid sin säng mätta o utvilade efter sitt nio till fem jobb vi har tur vi föddes med guldskeden i röven vi lär oss simma i skolan är vi i nöd finns det människor som kan få hjälp av socialen människorna i Sverige börjar tjata om den ekonomiska krisen jag hör ständigt ”SÅ HÄR SKA DET INTE SE UT I SVERIGE!!” Varför klagar vi? Så här har det sett ut i Chile det senaste år hundrade och inte bara i Chile utan i hela Sydamerika.

9) Det jag lärt mig med min resa är att jag ska se människor med andra ögon jag ska se jämlikhet varför ska jag klaga när jag egentligen har allt? Chile är ren kärlek o det är det som gör att dem fortsätter framåt jag tar med mig allt detta jag lärt mig o tar med det hem det finns inga raser det finns bara människor som vill kämpa eller inte kämpa.

Cuento

Consecuencias de la Vida


Autor: Jorge Rubio C.

Miraba el paisaje mientras viajábamos a Valparaíso. Mi padre se ubicó en el asiento delantero del auto, al lado de ese tío que yo no conocía, con quien intercambiaba algunas palabras ocasionales, frías, que más bien se decían por cortesía. Atrás, por fin, quedaba el sofocante aeropuerto. Hacia la costa se observaban enormes manchones de nubes grises, amenazantes. No nos acogía de buena manera el cielo, dejando ver que no éramos bien recibidos. Yo me sentía un intruso en un país que no era mío.

En los muros se leían las consignas políticas que complementaban el paisaje. Esas paredes eran el medio de expresión de muchos postergados que encontraban en ello una manera de mostrar su descontento. Repasaba en mi memoria los últimos años transcurridos y recordaba las discusiones que enfrentaban a mi padre con familiares y amigos. Para muchos como él la lucha continuaba, ahora, en otro frente y otras condiciones.--- “Lo importante ahora es cuidar la democracia”---, repetía, interminablemente.

--- ¿Cree que lloverá?---, le pregunté al tío, más bien, tratando de decir algo, de romper el frío al interior del auto.

Me miró por el espejo retrovisor.--- Puede ser, me respondió---.

Preferí no insistir en la conversación. Afuera las suaves colinas y verdes valles se desplazaban al correr del auto, esperando la lluvia que no llegaba.

Instalados ya en la casa que colgaba, mágica, de uno de los tantos cerros de este puerto, miraba por la ventana cerrada el mar azul que se dejaba ver en parte. Las infinitas escaleras de cemento gris que trepaban hasta topar el cielo por donde veía subir y bajar aquellas personas con sus bolsos misteriosos. Lo que más llamaba la atención era ese enjambre de niños que jugaban colgando en sus quebradas caprichosas.

--- Comamos algo rápido para que nos vayamos al hospital---, me dijo mi padre.

--- Parece que va a llover---, le respondí, sin quitar los ojos del mar.

--- Para nosotros eso no es problema---, me dijo; --- estamos acostumbrados.

--- Papá: ¿tengo que ir yo?

--- Sí, hijo. Tienes que conocer a tu abuelo… por si pasara algo.

Dos días atrás era media noche cuando sonó el teléfono en casa y logró escuchar la voz de su padre: “¿Cuándo pasó? ¿Cómo está? Voy a ver si consigo pasajes. Sí, ojala mañana. Voy a ver si puedo llevar al Mauricio”.

--- Mauri, tenemos que ir a Chile, tu abuelo está grave.

Camino al hospital miraba las casas, las calles, la gente que caminaba mirando el suelo. En los cerros colgaban ese enjambre de casitas multicolores que se aferraban al terreno inexplicablemente con sus patas largas.--- “Esta gente vive en democracia, ahora”---, me decía mi padre antes de viajar; ---“nos costó mucho derrotar a la dictadura”---.

En un muro blanco se destacaba una consigna escrita con letras grandes, larga, de color rojo: “Las fiestas de los ricos las pagan las deudas de los pobres”.

--- “Es gente que se quedó en el pasado”---, me dijo mi padre, mientras orillábamos las murallas del hospital e ingresamos al edificio por una puerta de vidrio. Un guardia vestido de azul, con su gorra militar, atrincherado en su cabina, nos quedó mirando.

Repasaba esas palabras. En qué momento terminó el pasado de mi padre, me preguntaba.

Subimos por una escalera hasta el tercer o cuarto piso y caminamos un pasillo hasta llegar a la pieza que ocupaba el abuelo. Miré por una ventana inútil que daba sobre unos techos bajos. Al fondo se veía un parque cuyo prado brillaba con la humedad. Miré otra vez el cielo negro y me extrañó que aún no lloviera.

---“Espérame aquí”---, me dijo mi padre y se introdujo en la pieza.

Yo sabía parte de la historia del abuelo. En las conversaciones de los demás logré hacerme una imagen de él. Él nunca quiso abandonar su tierra, sus amigos, sus cigarros y su vinito. Nunca perdió la esperanza.

---“Mauricio, pasa. Ahí está tu abuelo.Sigue igual”---dijo mi padre, acercándose a la cama.

--- ¿Estás seguro que es mi abuelo?

--- Sí.---Papá me miró.

--- ¿No está muerto? ---Papá me siguió mirando. El abuelo, o el hombre que estaba allí, tenía los ojos cerrados en un rostro cadavérico. Una manguera amarilla le salía por la nariz y otra por la boca; en el brazo tenía una tercera que colgaba de una bolsa de suero.

---“Voy al baño y vuelvo”---, me dijo mi padre, y quedé solo con el abuelo en esa pieza lúgubre. No conocía a ese hombre, pero me resultaba extraño el no querer dejarlo ahí, en ese estado de abandono. Intenté hablarle, pero cómo lo llamaría, si no me conoce, siquiera sepa de mí, más aun dentro de su inconsciencia.

---¡¡¡¡ Abuelo, abuelo!!! le llamé. No respondió. Tomé una de sus manos frías y la cobijé entre las mías e intenté otra vez: ¡Abuelo!, ¡Tata!, ¡Farfar!

Mi abuelo se quedó ahí, sin decir nada, inmóvil, con sus ojos cerrados.

--- Abuelo, no sé si me escuchas. Soy Mauricio, tu nieto… de Suecia.

En aquella pieza lo único que mostraba movimiento era el constante gotear de la manguera que colgaba de la bolsa de suero y que se hundía en su brazo morado.

--- Abuelo, yo sé que estás ahí y que me escuchas; no digas nada. Te he visto por primera vez pero te conozco desde hace años. La historia de tu vida, abuelo, quisiera penetrarla en la mía y mantener tu esperanza, que se apaga.

Contemplaba a ese anciano que permanecía inerte, aunque ahora su mano la sentía más cálida.

--- Abuelo: adónde se fueron tus sueños y esperanzas. Sé de tus Fiestas de los Abrazos después de cada año nuevo y las primaveras floridas que soñaste. Ahora es sólo un fuego que se extingue, farfar.

Miraba al anciano que yacía en la cama, con el pelo lacio y sucio, unas hebras blancas y el cutis pálido y seco. Mantenía aun su mano tomada en la suya. Había visto por un instante a su abuelo, pero que valía más que años.

--- ¿Y cómo se portó el abuelo?, preguntó mi padre retornando a la sala.

Nos miramos y enseguida él tomó una silla, la acercó a la cama y se sentó; apoyó su mano en el pecho de su padre y le dijo:

--- ¿Me escuchas? Papá, ¿Me escuchas?

--- A ti no te escucha---, le dije.

Mi padre me miró, fijamente, con sus ojos claros. Los desafié durante unos segundos y luego bajé hasta su bigote. Cuando grande yo quería tener un bigote igual, ancho y tupido, y eso lo salvó de que no le dijera algo más hiriente, como: "Este hombre no quiere hablar contigo, porque tu lo traicionaste”

Papá retiró su mano, como si hubiese adivinado mi pensamiento; se levantó y se acercó a la ventana para mirar el cielo.

--- Todavía no llueve-- -comentó.

--- No

Me dio unas palmadas en el hombro y dijo:

--- Tenemos que irnos, aquí no es como allá.

--- ¿Cómo?--- le pregunté.

--- Acá las visitas son por un tiempo corto.

--- Pero hay gente que viene llegando.

--- Esa gente paga por la atención.

--- En serio---, le pregunté.

----Sí.

---Volví a mirar al abuelo en su cama. Por un momento sentí una leve presión en mi mano. Fue algo muy breve, casi un segundo, sin embargo sentí esa emoción que me embargaba al conocer tan tarde a este hombre que de alguna manera dejaba grabada parte de su vida en mi. Solté la mano del abuelo y me levanté, muy lentamente, quizás por temor a despertarlo. Miré por la ventana y observé los techos manchados con pecas de agua.

Mi padre se acercó por última vez a la cama. Miró el reloj e inició el camino hacia la salida.

En la calle se nos acercaron una mujer con su guagua en brazos y dos niños. Pedían una moneda. Mi padre pasó indiferente. Revisé mis bolsillos y extraje unas monedas, pero recordé que no les servirían: eran coronas.

--- Mauricio, apúrate, que está empezando a llover.


****